Min alp-Iris!

Med livet som insats klättrade maken på en bergssida när jag ville ha med en rotbit av denna skönhet hem! Nu blommar den villigt i juni varje år och har spridit sig vackert...så det var verkligen värt det!

Festsäsongen har startat!

Under den långa vintern drömmer man om prunkande blommor i rabatterna, egna krispiga grönsaker och mest av allt om att få samla familj och vänner omkring sig och ha fest.

I helgen hade vi sommarfest premiär-nästan hela barnaskaran på plats och många vänner. Grekisk meny och grillen i högform under översyn av gode vännen Bojan, som är en grillmästare av rang.

Då min nackskada har orsakat en del minnesfunktionsstörningar är jag ofta beroende av omvärldens förmåga att minnas det jag glömmer.

När det fallerar blir det som nu i helgen då vindolmarna glöms kvar i mikron (var goda även nästa dag!)och Kalamata-oliverna i kylen.

Desserten skulle ha krönts av vildrosblad, men det blev det inget av, då det helt fallit ur minnet.

Lyckat blev det ändå, om man betygsätter efter hur dags gästerna ramlar i säng. I det här fallet satt de sista övernattande uppe till halv 5!

Någon trädgårdsvandring hanns det inte med, men de flesta förirrade sig själva ut till poolen eller köksträdgården. Min trädgård som en gång var min stolthet är nu en vildvuxen djungel där ogräset vinner mark på bekostnad av rosor och dagliljor.

Resten av veckan skall ägnas åt rabattrensning och kanske börjar maken gräva de nya perennrabatterna.

Oavsett vilket så växer det. Nu blommar mina vackra irisar, kaprifolen sjunger på sista versen men rosorna står i knopp.

Och så kom de ovanliga mörkröda fibblorna tillbaka i hundratal. Tydligen växer de vilt bara på 3 andra platser i Skåne, så de är omhuldade gäster.

På Midsommar åker vi till goda vänner på fest, där har vi firat i många år, och trevligare Midsommar har jag aldrig stött på!

Men om en månad är det dags för nästa stora fest hos oss, och innan dess skall vi ha en litterär lunchbjudning i trädgården.

Då skall rosorna blomma och dess doft ligga som en mjuk dimma över marken.

Skåne-inte bara Spiddekauga.....

Upphör aldrig att fascineras av olika landskaps tydliga skillnader.

Min mycket allmänbildade mor förstod inte vad jag talade om när jag berättade att dottern med pojkvän skulle åka och hjälpa till att vitta farmor och farfars hus i helgen. Vitta, det är något vi gör med våra gamla skånelängor, då och då.

Man stryker dem med flera lager kalkfärg och sen tar man kimrök och färgar hussockel svart som synden.

Vår Hattstuga var från början ockragul, tydligen en nyck förre ägaren drabbades av bara något år innan han avled. Första gången vi såg huset var det en gråkall, regnig, blåsig marsdag-leran på gårdsplanen matchades av gyttjepölarna på vägen som ledde dit.

Inte det bästa väder att bese sitt blivande paradis, men jag såg ändå potentialen. Kanske för att jag själv växte upp i ett solgult hus i Billingsfors och kände mig lite varm i hjärtat av åsynen av det smörblomsgula lilla stenhuset.

Men, redan första sommaren började den gula färgen flagna och vi ville bara ha ett vitt hus med blå vindskivor och fönsterspröjs. Ett typiskt Österlenshus i svalt vitt mitt i det gröna.

Vi har vittat ett par gånger, men långt ifrån varje år som man skall göra!

numera är större delen av huset ganska vit, men här och där syns det gula lysa igenom.

Kanske charmigt men inte särskilt snyggt.

Men nästa vår skall det ske-och tills dess njuter vi av att åtminstone kunna se grannarnas vita huslängor. De har nämligen målat med algavstötande vit plastfärg. Varför? Ja, det vete katten...

Varken miljövänligt eller speciellt trevligt, men vitt blev det.

Den tidiga Kaprifolen slog ut...

Höll ju på att glömma-förra helgen slog vår tidigaste kaprifol ut! Med nästan bedövande honungsdoft klättrar den upp mot vindskupan. Vi har en sort till som tar över om ett par veckor, men denna första, ljuva är nog favoriten!

Min fina rosa blommande buske...

En av de ursprungliga växterna i den gamla trädgården är denna ljuvliga buske-har dock ingen aning om VAD den heter eller vad det är!

Hjälp, någon?

Stillsamt trädgårdsliv för själen...

Det fanns en tid för många månar sen, när jag var som ett jehu i min trädgård. Det var 1997 och vi hade just köpt den lilla J formade längan på den blåsigaste åkern på hela Österlen.

Då skulle det anläggas. Två hektar bet-åker skulle tuktas och formas om till en prunkande engelsk park. Exotiska träd, rosor och mängder av gammeldags perenner skulle planteras.

Jag grävde och ritade, flyttade stenar och grävde lite till. Sen två år senare, när vi inte ens kommit halvvägs inträffade olyckan som skulle förändra hela mitt liv. Fortfarande, liggande i min säng, ritade jag och planerade, pekade ut för maken (som har ungefär lika mycket trädgårdsintresse som en isbjörn i en plantskola!) var han skulle gräva och fick snällt nöja mig med att mera vara en åskådare än en aktiv deltagare.

Fortfarande har jag svåra sviter av olyckan, men med en stor skillnad-jag tycker att trädgården är rolig igen! I flera år har det mest känts som ett tungt måste och min oförmåga har gjort mig frustrerad då viljan varit så oändligt mycket större.

Nu har jag börjat snegla på olika förändringar i den stora trädgården-vill anlägga två långa perennrabatter längs vår långa allmogegrusgång.

Och så måste jag ta mig en funderare över alla mina ljuvliga pioner som maken grävt ner här och där efter eget huvud.

Mitt i gräsmattan sticker det än upp en White Wings, än en Duchesse de Nemours och plötsligt står där en Shirley Temple mellan Katsurorna...

Den lilla ursprungliga trädgården är otroligt härlig att ta sin tillflykt till när man inte orkar se alla framtida projekt i den stora parken i vitögat längre. Där växer syréner och liljekonvalj, sockblommor, alunrot, nävor och en och annan ros.

Där är lummigt och frodigt, hanterbart i storlek och där hänger min randiga hängmatta!

Där har vi fester med vänner och familj och där spelar vi Boccia.

Den här sommaren får snart visa sitt rätta ansikte-blir den varm och solig blir det inte så mycket trädgård som njutning i poolen och massor av roliga fester. Blir den däremot kall och blöt, ja då är det på med trädgårdshanskarna och knäskydden (för maken!) och själv kommer jag sitta vid köksbordet och rita, planera och domdera.

På det här viset blir jag ju en vinnare oavsett!

Trevlig Sommar!

Tomaterna har anlänt!!!

Enda gången jag i bloggsammanhang ens överväger textreklam är när jag vill slå ett slag för antingen Åbergs eller Ystad plantskola. Rolf i Ystad har varit min trädgårdsguru i 13 år nu och lotsat mig från glad amatör till hyfsat habil trädgårdskännare. Åbergs är en hyfsat ny bekantskap, jag upptäckte dem för bara 5-6 årsen. Men för en misslyckad frö-människa som jag är de guld värda. Inte bara för den trevliga, kunniga personalens skull utan än mer för det digra utbudet av frösådda småplantor till köksträdgården. Den riktigt late fyller hela sin köksträdgård med plantor från Åbergs; Rödkål, kryddor, bönor, pumpor och purjolök! Men riktigt så bekväm är ju inte jag. Dock blev det i lördags två kassar med plantor. Gul squash, dill (VEM orkar vänta på dill!!), persilja, några cremegula, fyllda tagetes som såg ut som ballerinor av Degas, samt fyra olika tomatplantor. Tre som inte skall tjyvas och en som ska!

Då det inte står namn på krukorna har jag redan glömt nästan allihop. Men en heter Supersweet 1000, har jag för mig. En var en mycket tidig rund, platt rysk...och ytterligare en bifftomat med kanhända spanskt ursprung, röd med gröna strimmor skall den bli. Och så den där tjyvvarianten-tror den var med grönt fruktkött, ja, som ni hör är jag riktigt hopplös. Men jag har satt en vit pinne i den som skall tjyvasm så den inte blandas ihop med de andra.

Det blåste kallt i Skåneland i helgen och regnigt var det bitvis. Små ombonade tomater kan då inte chockas genom direkt flytt till friland, utan måste varsamt avhärdas. Eftersom vi enbart är på landet under helgerna än så länge, står nu tomaterna och squashen på vår öjusa fönsterbräda i sovrummet därute. Men dillen och det andra kom i jorden.

I söndags tog jag även en snabb trädgårdsinventering. Glädjande nog har alla mina pioner utom en klarat vintern. Finlands vita ros har knoppar för första gången och mina söndergnagda äppelträd blommar, bokstavligen för livet, på bar kvist!

Alla mina fyra rhododendron och azaleor har lämnat oss liksom Blåregnet. Liquid Ambran jag varit så stolt över ser också heldöd ut!

Men det är bara att ta nya tag-nu är tid för eftertanke-två stora nya rabatter skall annläggas och tre gamla bli gräsmatta igen-så är livet i trädgården ibland, gammalt får ge plats åt det nya. Och det råder djungelns lag-den som inte överlever utan massvis med extra omsorger, blir i bästa fall flyttad eller som värst kasserad! Usch, jag tillämpar ju nästan arbetsplatsregler i min trädgård. Hårt och inte speciellt rättvist-men slutresultatet är förhoppningsvis en prunkande trädgård som tål att visas upp och njutas av under alla årets månader.

Fröna sådda och rosorna beskurna-nu skall jag bara rulla tummarna!

I min lilla gröna Trädgårdsbok står det den 10 maj 2001 såhär; Mina vackra luktärter drog iväg och blev långa spröt, Mollucella fröna och de dyra Bombaxen blev ingenting, jag är nog INGEN frömänniska!"

Och vad lärde jag mig av det?

Förra våren satte jag för första gången egna tomatfrön i mini-växthuset. De kom så fint, planterades om i ett lagomn soligt fönster i större krukor och knaaaaaak, drog iväg och blev rangliga innan jag hann avhärda och sätta ut dem på frilandet som jag förberett så noga. (I mitt fall betyder det att maken grävt där jag pekat!)Tyvärr kom de ut ganska sent, men två dagar innan första frostnatten i höstas plockade jag mängder av omogna gröna tomater som sen las i god lag och syltades in. Underbara både till Kalvstek och älg!

Men egna solmogna tomater att äta som äpplen, blev det inga, tyvärr.

I år köper jag mina tomatplantor på Plantskola (hoppas Åbergs har några kvar när vi skall dit nästa helg...)

För jag ÄR ju ingen frömänniska!

Jag vill så gärna-varje år köper jag massor av roliga påsar,, ofta både Thmpson, Mrs Fothergill och andra engelska sorter, och så sitter jag där och ser mina små plantor förtvina och dö. Tror man måste bo på landet för att kunna ha både stora och små växthus igång...

Men helgen som gick var enormt fruktsam-i jorden kom både portlak, lila morötter, yvå olika sorters rädisor (de gula träiga vill vi ju bara ha fröskidorna av!) och sen blev det blandad sallad, två sorters pumpor (varav en dammigt lila som jag ser mycket fram emot)rödbetor och slutligen sockerärter.

Precis allt jag behöver! Lite blomfrön åkte i marken av bara farten, Prins Gustafs öga, indiankrasse och solrosor, för de kan jag inte vara utan. Både ringblommor och Gurkört har själva fröat sig, så de får stå där de är.

I rena våryran beskar jag 22 av mina nu cirka 100 rosor (decimerade från 155 olika sorter!)så jag har en bit kvar.

Gladde mig åt att Ramslöken blommar i mitt woodland och verkar ha etablerat sig där, liksom min varigerade Ilex (järnek).

Så nu är det väl bara att sätta sig i trädgårdssoffan och rulla tummarna och lyssna på näktergalen, då?

(Eller så kan jag ju peka ut för maken var han skall rensa Kirskål och nässlor...)

Men några fler frön blir det inte i år.

Kallaste maj i mannaminne...

I ens trädgårdssjäls alla skrymslen bor en längtan efter jord och ljus. Efter spirande fröer och knoppar som bär frukt.

I år har jag inte ens hunnit få fröerna i jorden, snopet nog. När vi var på landet förra helgen var det visserligen +15 grader, men ganska blåsigt. Det enda som hanns med var lillens sandlåda och hans nya gunga.

Mina 6 trädgårdsland är bara ett virrvarr av förra årets gamla växtdelar, lite gräs, mossa och sorkhögar.

I en trotsig rad växer den danska sjuårslöken (piplök) som jag köpte fröer till på Netto för säkert fem år sen. Där kan man snacka om en växt som sköter sig själv! År efter år kommer de upp och är vårens första primör. Goda att klippa över äggmackan eller att blanda i sallader.

Jag har mängder av fröer att ge bort till vänner och bekanta, bara säg till!

Maj i år har ju än så länge varit en vädermässig besvikelse. Vanligtvis åker vi ut till landet varje helg och donar i rabatter och har oss.

Det som inte kommit i jorden ännu lär väl knappast ge någon riklig skörd, men jag chansar ändå på lite rädisor, morötter och sallad. Säkra kort som är så goda att plocka och äta till frukost!

På landet blommar Gullvivor, tulpanerna är på gång och Narcisserna är som allra vackrast.

Ett år fick jag narciss-feber och köpte ett tiotal olika sorter i ljuva aprikos och persikofärger. Palmares, Spring Bride och allt vad de hette står nu och lyser som solar i det långa gräset.

Och de förökar sig villigt om än ganska långsamt.

En annan favorit i min tidiga vårträdgård är violerna. De bldar en tät matta och smakar subtilt och ljuvligt när man äter dem råa! Har länge tänkt kandera och spara i lufttäta burkar, men det har inte hunnits med..nästa år kanske!

Om jag hinner skall rosorna beskäras nästa helg, annars får de klara sig själva ett tag till. Jag har av olika orsaker tvingats vara sen med beskärningen förut och de blir vackra ändå, kanske lite mindre prunkande, men fina.

Längtar efter min japanska klätterros som är säsongens första blommare, och häl i häl slår Rosarïe d´Hay ut. En vacker rugosa med djupt, djupt lilaröda blommor, Den doftar fantastiskt och står i blom ända in på hösten..

Men dit har vi långt kvar-snart har vi försommar...hoppas på värme!

Blir nog ingen nypotatis i år heller..

Baksidan av trädgårdslivet är en massa måsten.

Varje år så känner man en invärtes press att göra saker för att man liksom SKA göra just dem. Man "ska" ha egen färskpotatis til Midsommarsillen, mylla sin egen kompost, ta vara på fläderbären om hösten och göra saft och förstås så ska man ha det snyggt och prydligt i trädgården!

Om man som jag har fysiska begränsningar OCH dessutom inte är alls pedantiskt lagd, blir det lätt igenväxt och stökigt..

Jag brukar skyla över dessa mina tillkortakommanden med att ge saker nya namn. Min ganska skuggiga och kirskålsbelupna rabatt i den gamla trädgården fick några ormbunkar och hostor inplanterade och kallas nu woodland. Den stora högen med ris och gräsklipp (faktiskt maken som började skräpa ner där!) som ligger bakom min vackra Rosa Helenae Lykkefund, kallar jag för vild kompost ena dagen och Fjärilsrestaurang nästa...det växer massor av nässlor där och som många vet är det mums för fjärilar.

Ett år sådde jag honungsört på två höga jordkullar bakom stallet och de fröade av sig och blommade, till min och insekters förtjusning, i hela 4 år.

För ett par år sen slängde vi dit några gamla mjuka prydnadspumpor och året efter fick vi en skörd på nästan 50 nyya pumpor -helt gratis!

I år hann vi varken köpa eller sätta potatis i tid, hinner jag så beskär jag några av mina många rosor i helgen. Men det FÅR vara såhär. man måste sluta sätta upp alla dessa fanatiska trädgårdsmål. Världen går inte under utan egna tomater, potatisar eller hemgjord fläderbärssaft.

Visst är det härligt om och när det funkar, men man måste hinna leva också.

Det jag däremot satsar på i år är de gula rädisorna från Weibulls. Inte för att de är goda-nej de blev gigantiska på nolltid och kändes som att tugga på en barkbåt! Det är när de gått i blom och fått små delikata, spröda, lite peppriga fröskidor, som de är som godast! upptäckte denna asiatiska användnigsform i somrars och hade plötsligt en ny delikatess mitt framför näsan.

En annan sak som skall ordnas i helgen är lillens sandlåda-nu är han två år och det är hög tid att han får en sån. Han älskar att leka med jord och små spadar och nu kanske han låter de läskiga små sorkhögarna vara ifred!Jag är ju lite maniskt rädd för TVAR, den sk. orienterarsjukan, som ju är en variant av sorkfeber, inte sällan med dödlig utgång. men tydligen finns den bara på ngn enstaka plats i Skåne, så jag skall försöka släppa det där. Men en sandlåda är ju alltid skoj, inte minst för gästande barn. Och jag hoppas på många små och stora gäster i sommar! Har redan planerat in 4 fester....men de blir med köpepotatis!

Hörde just vårens startskott....

En koltrast kvittrade nere i parken där syrenerna nu fått stora svällande knoppar.

Startskottet för våren och för mig som skall till landet och se om trädgården. Massor av saker står på "Göra-listan" och som vanligt blir det väl bara en bråkdel som hinns med.

Det där med ris är en typisk vår-snackis!

Skall man ta bort riset om hösten, på våren eller rent av till sommaren när det börjat växa nytt grönt?

Jag brukar ta bort ris från mynta, gullris, spirea och lite annat ungefär vid den här tiden varje år. Då har eventuella fröer hunnit spridas eller ätas av småfåglarna. Dessutom är det enklare att se VAR sakerna växer, om man som jag är lite glömsk.

Det finns en särskild tillfredsställelse med att ta bort ris. Ljudet och känslan i fingrarna när det gamla torra riset knäcks med ett sprött "knaaak".

Och så blir det ju så fint efteråt.

I helgen skall jag också försöka rädda det som räddas kan i mitt lilla woodland. Mullvadarna och sork-monstren har ju rumstrerat om även där. Mitt bland ljusgröna rör av skira hosta-blad och små blyga ormbunkar, äkta Ramslök och en mängd julrosor med vaxiga blad och överjordiska blommor har det blivit en liten kulle. Den fanns där inte i höstas och jag har ingen aning om vad som finns därunder. Kanske är det sorkarnas högkvarter! Dit de tar sina skatter, mina lökar från tulpaner, påskliljor , crocusar och annat. Misstänker att de ratar alliumlökarna, för de skall ju inga djur gilla, enligt experterna!

Jag har satt Allium i alla mina rosenrabatter, de brukar blomma ett par år och sen försvinna helt-har ingen aning om vart!

Men det är ju det som är lite av tjusningen med att ha anlagt en stor parkliknande trädgård mitt ute på den blåsiga slätten. Bland alla ängar och fält. Vi försöker tukta naturen som lever tätt intill och den försöker ta över varje dag. Kampen mellan människa och ogräs är evig och skall nog så vara.

Jag skulle aldrig använda mig av kemikalier eller gift-det är inte bara miljövådligt, det skulle kännas som fusk!

Kampen går vidare mot små jordlevande däggdjur och kirskål och nässlor, för att inte tala om kvickrot!

Just nu står det 5-1....till dem.

Vårens tecken...pyttsan!

Så kom då våren, efter den längsta vintern i mannaminne!

Tre månader med snö hade lagt sin tyngd över våra skånska skuldror och nu längtade vi efter luft, ljus och lite grönt...

Vi packade bilen som inför en 3 veckors semester till Toscana-barn, mat, kläder, mer mat, övervintrade fröer och annat skulle ju med, liksom de nyinköpta trädgårdsredskapen-speciellt kul med den sprillans nya, hutlöst dyra grensågen!

Vi körde de hemtama 7 milen, all snö var borta och för varje kilometer rann vinterns tungsinne av oss lite mer.

En snöfläck vid Tryde kyrka gjorde oss en aning nervösa eftersom vår Hattstuga ligger i en egen klimatzon-är det sol och vindstilla i övriga Skåne är det oftast horisontellt regn, hagel och kuling hos oss. Men farhågorna kom på skam-det fanns ingen snö hos oss heller.

Och ingen gräsmatta heller för den delen!

Vår hektar-stora "Park" med sina 150 olika rosor, exotiska träd och lång allmoge grusgång, var sig inte lik!

Där gräsmattan hade funnits när vi lämnade landet den 14 oktober, var det nu ett virr-varr av bruna maskformiga gångar, jordhögar och seg tung lera i stora sjok. Inte ett grönt strå...jo i rabatterna, och alltså helt fel!

Våra fruktträd som i fjol efter 11 år äntligen bar både äpplen och plommon, var ringbarkade och dessutom avgnagda ända upp i kronan.

Så medans sorkarna gnagt av barken och släpat runt i sina gångar så hade de usla rådjuren och hararna kalasat uppe i toppen. Ditsprungna på den bärande skaren!

Vi har haft det såhär förut, vid ett par tillfällen. Jag har då gråtit, maken muttrat, barnen klafsat kring i leran som en gång var vackert grön, och sen har vi bitit ihop, åkt till plantskolan och skaffat nya växter och sått nytt gräs på de naknaste plättarna.

Men NU -vad kan man göra när det inte ens går att se nen struktur, när träden är mördade?!

Min första impuls var att hyra en Bulldozer, asfaltera hela klabbet och sen göra en Go-cart bana . Men när tårarna torkat inser jag att det kommer att bli som varje vår-vi samlar ihop oss, tar vår vårlängtan och kavlar upp ärmarna. Sen åker vi väl till plantskolan och köper lite gräsfrö och hoppas på det bästa. Frukt får vi ingen i år-men å andra sidan slipper vi slita på vår nya svindyra grensåg! Vilken tur....