Min alp-Iris!

Med livet som insats klättrade maken på en bergssida när jag ville ha med en rotbit av denna skönhet hem! Nu blommar den villigt i juni varje år och har spridit sig vackert...så det var verkligen värt det!

Festsäsongen har startat!

Under den långa vintern drömmer man om prunkande blommor i rabatterna, egna krispiga grönsaker och mest av allt om att få samla familj och vänner omkring sig och ha fest.

I helgen hade vi sommarfest premiär-nästan hela barnaskaran på plats och många vänner. Grekisk meny och grillen i högform under översyn av gode vännen Bojan, som är en grillmästare av rang.

Då min nackskada har orsakat en del minnesfunktionsstörningar är jag ofta beroende av omvärldens förmåga att minnas det jag glömmer.

När det fallerar blir det som nu i helgen då vindolmarna glöms kvar i mikron (var goda även nästa dag!)och Kalamata-oliverna i kylen.

Desserten skulle ha krönts av vildrosblad, men det blev det inget av, då det helt fallit ur minnet.

Lyckat blev det ändå, om man betygsätter efter hur dags gästerna ramlar i säng. I det här fallet satt de sista övernattande uppe till halv 5!

Någon trädgårdsvandring hanns det inte med, men de flesta förirrade sig själva ut till poolen eller köksträdgården. Min trädgård som en gång var min stolthet är nu en vildvuxen djungel där ogräset vinner mark på bekostnad av rosor och dagliljor.

Resten av veckan skall ägnas åt rabattrensning och kanske börjar maken gräva de nya perennrabatterna.

Oavsett vilket så växer det. Nu blommar mina vackra irisar, kaprifolen sjunger på sista versen men rosorna står i knopp.

Och så kom de ovanliga mörkröda fibblorna tillbaka i hundratal. Tydligen växer de vilt bara på 3 andra platser i Skåne, så de är omhuldade gäster.

På Midsommar åker vi till goda vänner på fest, där har vi firat i många år, och trevligare Midsommar har jag aldrig stött på!

Men om en månad är det dags för nästa stora fest hos oss, och innan dess skall vi ha en litterär lunchbjudning i trädgården.

Då skall rosorna blomma och dess doft ligga som en mjuk dimma över marken.

Skåne-inte bara Spiddekauga.....

Upphör aldrig att fascineras av olika landskaps tydliga skillnader.

Min mycket allmänbildade mor förstod inte vad jag talade om när jag berättade att dottern med pojkvän skulle åka och hjälpa till att vitta farmor och farfars hus i helgen. Vitta, det är något vi gör med våra gamla skånelängor, då och då.

Man stryker dem med flera lager kalkfärg och sen tar man kimrök och färgar hussockel svart som synden.

Vår Hattstuga var från början ockragul, tydligen en nyck förre ägaren drabbades av bara något år innan han avled. Första gången vi såg huset var det en gråkall, regnig, blåsig marsdag-leran på gårdsplanen matchades av gyttjepölarna på vägen som ledde dit.

Inte det bästa väder att bese sitt blivande paradis, men jag såg ändå potentialen. Kanske för att jag själv växte upp i ett solgult hus i Billingsfors och kände mig lite varm i hjärtat av åsynen av det smörblomsgula lilla stenhuset.

Men, redan första sommaren började den gula färgen flagna och vi ville bara ha ett vitt hus med blå vindskivor och fönsterspröjs. Ett typiskt Österlenshus i svalt vitt mitt i det gröna.

Vi har vittat ett par gånger, men långt ifrån varje år som man skall göra!

numera är större delen av huset ganska vit, men här och där syns det gula lysa igenom.

Kanske charmigt men inte särskilt snyggt.

Men nästa vår skall det ske-och tills dess njuter vi av att åtminstone kunna se grannarnas vita huslängor. De har nämligen målat med algavstötande vit plastfärg. Varför? Ja, det vete katten...

Varken miljövänligt eller speciellt trevligt, men vitt blev det.

Den tidiga Kaprifolen slog ut...

Höll ju på att glömma-förra helgen slog vår tidigaste kaprifol ut! Med nästan bedövande honungsdoft klättrar den upp mot vindskupan. Vi har en sort till som tar över om ett par veckor, men denna första, ljuva är nog favoriten!

Min fina rosa blommande buske...

En av de ursprungliga växterna i den gamla trädgården är denna ljuvliga buske-har dock ingen aning om VAD den heter eller vad det är!

Hjälp, någon?

Stillsamt trädgårdsliv för själen...

Det fanns en tid för många månar sen, när jag var som ett jehu i min trädgård. Det var 1997 och vi hade just köpt den lilla J formade längan på den blåsigaste åkern på hela Österlen.

Då skulle det anläggas. Två hektar bet-åker skulle tuktas och formas om till en prunkande engelsk park. Exotiska träd, rosor och mängder av gammeldags perenner skulle planteras.

Jag grävde och ritade, flyttade stenar och grävde lite till. Sen två år senare, när vi inte ens kommit halvvägs inträffade olyckan som skulle förändra hela mitt liv. Fortfarande, liggande i min säng, ritade jag och planerade, pekade ut för maken (som har ungefär lika mycket trädgårdsintresse som en isbjörn i en plantskola!) var han skulle gräva och fick snällt nöja mig med att mera vara en åskådare än en aktiv deltagare.

Fortfarande har jag svåra sviter av olyckan, men med en stor skillnad-jag tycker att trädgården är rolig igen! I flera år har det mest känts som ett tungt måste och min oförmåga har gjort mig frustrerad då viljan varit så oändligt mycket större.

Nu har jag börjat snegla på olika förändringar i den stora trädgården-vill anlägga två långa perennrabatter längs vår långa allmogegrusgång.

Och så måste jag ta mig en funderare över alla mina ljuvliga pioner som maken grävt ner här och där efter eget huvud.

Mitt i gräsmattan sticker det än upp en White Wings, än en Duchesse de Nemours och plötsligt står där en Shirley Temple mellan Katsurorna...

Den lilla ursprungliga trädgården är otroligt härlig att ta sin tillflykt till när man inte orkar se alla framtida projekt i den stora parken i vitögat längre. Där växer syréner och liljekonvalj, sockblommor, alunrot, nävor och en och annan ros.

Där är lummigt och frodigt, hanterbart i storlek och där hänger min randiga hängmatta!

Där har vi fester med vänner och familj och där spelar vi Boccia.

Den här sommaren får snart visa sitt rätta ansikte-blir den varm och solig blir det inte så mycket trädgård som njutning i poolen och massor av roliga fester. Blir den däremot kall och blöt, ja då är det på med trädgårdshanskarna och knäskydden (för maken!) och själv kommer jag sitta vid köksbordet och rita, planera och domdera.

På det här viset blir jag ju en vinnare oavsett!

Trevlig Sommar!