Upphör aldrig att fascineras av olika landskaps tydliga skillnader.
Min mycket allmänbildade mor förstod inte vad jag talade om när jag berättade att dottern med pojkvän skulle åka och hjälpa till att vitta farmor och farfars hus i helgen. Vitta, det är något vi gör med våra gamla skånelängor, då och då.
Man stryker dem med flera lager kalkfärg och sen tar man kimrök och färgar hussockel svart som synden.
Vår Hattstuga var från början ockragul, tydligen en nyck förre ägaren drabbades av bara något år innan han avled. Första gången vi såg huset var det en gråkall, regnig, blåsig marsdag-leran på gårdsplanen matchades av gyttjepölarna på vägen som ledde dit.
Inte det bästa väder att bese sitt blivande paradis, men jag såg ändå potentialen. Kanske för att jag själv växte upp i ett solgult hus i Billingsfors och kände mig lite varm i hjärtat av åsynen av det smörblomsgula lilla stenhuset.
Men, redan första sommaren började den gula färgen flagna och vi ville bara ha ett vitt hus med blå vindskivor och fönsterspröjs. Ett typiskt Österlenshus i svalt vitt mitt i det gröna.
Vi har vittat ett par gånger, men långt ifrån varje år som man skall göra!
numera är större delen av huset ganska vit, men här och där syns det gula lysa igenom.
Kanske charmigt men inte särskilt snyggt.
Men nästa vår skall det ske-och tills dess njuter vi av att åtminstone kunna se grannarnas vita huslängor. De har nämligen målat med algavstötande vit plastfärg. Varför? Ja, det vete katten...
Varken miljövänligt eller speciellt trevligt, men vitt blev det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar